Del 1 – Bakgrund

Förberedelser

När jag träffade smugglaren i början sa att han tar 60 000 för att smuggla ut mig, 40 000 om jag hittade en till att åka med.

Vi litade på några släktingar och de hittade en släkting som jag aldrig hade träffat tidigare. Han fick betala 60 000 och jag 40 000.

Ingen av oss hade giltigt pass. Giltighetstiden hade gått ut, mitt med ett år och jag minns rätt så var nog likadant med min släktings pass. Smugglaren sa sig känna folk som kunde rätta till det. För det ville han ha 10 000 var.

Han kunde växla till Turkiska lire och ville 10 000 var för det.

Han träffade oss nära marknaden i centrala Tehran och fick pengarna och passen. Det var pirrigt med all folk runtomkring oss och vi hade försökt smälta in genom att sätta på oss smutsiga och slitna kläder, men vi passade inte riktigt in i folksamlingen.

Ändå så klarade vi oss, ingen följde efter oss, ingen jagade oss, vi bytte flera taxibilar för att vara säkra på ingen följde efter oss.

Vi planerade att ha 1000 tyska mark med oss, utan att berätta för smugglarna.

Kommer inte ihåg hur vi fick tag på en person som kunde växla pengar, men jag och min släkting var till en person som växlade pengar åt oss.

Min mamma sprättade upp ett bälte och sydde pengarna, detta för att undvika att bli rånade på pengarna.

Planen var att åka från Tehran med buss mot en liten by utanför staden Tabriz, den turkiska delen av Iran.

Vi skulle sedan gå till ett hus och därifrån åka taxi till gränsstaden Van i Turkiet. Vi skulle där få våra växlade pengar och pass.

Det var hela planen.

Flykten från Iran

Vi skulle träffa smugglaren i bussterminalen runt 17:30, om jag minns rätt. Vi skulle ha smutsiga och slitna kläder samt en liten packning.

När vi kom dit visade sig att smugglaren hade 2 medarbetare och en till som skulle smugglas från Iran.

Jag var rädd och spänd, men ändå glad att skiljas från mina föräldrar som misshandlat mig större delen av mitt liv. Jag var ledsen dock att lämna min lillebror i deras våld och grät när vi skulle skiljas.

Fick diskret skäll av smugglaren att inte visa känslor inför de andra som var i bussterminalen. Vi skiljde oss klädesmässigt och vi kunde avslöja oss.

Tog snabbt plats på bussen, inte tillsammans. Resan skulle ta 11-12 timmar har jag för mig. Jo, så var det nog, för vi skulle vara framme 05:30 i den där byn och hade i skydd av mörker kunna ta oss till huset och taxin.

Men, det var fel på bussen och kunde inte åka så fort som det var schemalagt. Det oss 14 timmar att nå byn. Klockan var dryga 07:30 när vi kom fram och det var dagsljus. Vi hade förlorat skyddet som var planerat, mörkret.

Under natten hade vi stannat för att käka. Redan då hade et blivit klar för smugglarna att vi inte skulle följa planen. Vår kontaktperson meddelade oss att vi kanske skulle behöva åka hela vägen till Tabriz, vara där under dagen och ta en annan buss tillbaka mot Tehran och kliva av vid byn.

Så blev det.

Tabriz

Efter några timmar nådde vi Tabriz, gick runt i staden, inte i grupp, men vi hade koll på var vi hade varandra. Vi käkade på samma ställe, men vi satt inte tillsammans.

Runt 17 åkte vi från Tabriz och 19:30 var vi framme vi byn. Det var bara vi som skulle kliva av.

Framme vid byn

Smugglaren gick före och andra följde efter, inte tillsammans, men inte långt i från varandra.

När vi började närma oss moskén såg en unge oss och började springa mot moskén.

SPRING!!! skrek smugglaren och började springa. Vi andra gjorde som han sa och sprang allt vi kunde.

Vi hörde steg bakom oss och några skott. Det var bäck svart, men kunde skilja varandras gestalt. Jag så var tjock redan då var sist. Min lilla väska kändes jävligt tungt, men den som anslöt till oss i Tehran hade en resväska med hjul och han hade det kämpigare med sin väska.

Bakom kullen

Vi sprang ut i tomma intet, ut i mörkret, ut i åkrar, ut i leran. Jag sjönk ner till knän ibland, men lyckligtvis tappade ingen av oss skorna 🙂 Jag var genomsvettig, andfådd, trött, …, men jag fortsatte inte i toppfart, men jag fortsatte. En av oss frågade om taxin. Det blir ingen taxi, sa han, planerna har misslyckats då vi inte kunde komma fram till huset.

Jo, det fattade vi, men vad gör vi nu. Spring bara. Vi kommer att mötas upp av en taxi. VA!?! Jo, vi kommer att mötas upp av de andra. När, var? Bakom den kullen svarade smugglaren.

Bakom ena kulle fanns en annan kulle och vi fick höra att bakom nästa kulle skulle vi få stanna.

Den långa kille som vi träffade i Tehrans bussterminal tjatade hela tiden om cigaretter. Inte nu, glöden syns i detta mörker, sen. Han tjatade hela tiden om cigg och fick samma svar tillbaka.

Jag tror att klockan var 10 när vi fick stanna och vila i ett dike till slut. Får jag röka nu frågade killen. JAAAA, du får göra vad du vill fick han till svar. Får jag göra vad jag vill?! Ja, det får du svarade smugglaren.

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA skrev killen! Vi andra tappade hakan :O Vad är det för idiot vi har med oss?!

Det tog inte lång stund innan vi hörde vargar (eller var det vildhundar? Jag vet inte, smugglaren sa att det varg!) !

SPRIIIING skrek smugglaren och vi började springa svärande mot den långe rökaren :- 2 av smugglaren stannade bakom och kastade stenar mot vargarna medan vi sprang. Efter lång stund hörde vi inget mer och smugglarna var tillbaka.

Jag var helt slut och började nu tjata om besked när vi var framme. Bakom kullen, var svaret jag fick 😦

Jag tror att klockan var 11 när vi möttes av vår taxi, hästar :O

Det kom 2 smugglare till och dessa var beväpnade med gevär! Först då fick jag en fråga i skallen, var de andra beväpnade? Var det så jävla smart av mig att tjata och gnälla? Nej, bäst att vara tyst, man vet aldrig. Då var först nu jag hörde att de pratade Kurdiska med varandra.

Jag fick hjälp att ta mig upp på en häst (kort, tjock och osmidig som jag var) och fick sitta bakom en ny smugglare, med gevär. Minns inte nu hur de andra gjorde.

Första gången jag red i mitt liv

Det var första gången jag red en häst. Hade fått sitta på en åsna och en kamel när jag yngre, men aldrig en häst. Det var inte direkt skönt inte.

Vi red i 3,5 timmar, i mörker, i bergstrakter. Jag som var nyfiken hur han visste vart han skulle leda hästen, när det var kolsvart, ställde den frågan. Jag hade förstås känt att vi svängde, att vi klättrade uppför stenar, i totalt mörker. Det är hästen som leder, jag ser inget. VAAAA?! Han böjde sig ner och plockade upp en sten och kastade på sin vänstra sida. Jag hörde aldrig den träffa marken. O, jag som är så höjdrädd! Varför var jag tvungen att ställa en sådan fråga? Då blev jag ännu mera spänd och rädd.

Vi stannade en gång i en dal och rökare fick till slut röka. Det gjorde smugglarna med. Mitt i det hela bjöd idioten smugglarna på hasch!!! Vad?! Var han narkoman med :O Skit! Vilken idiot. Han ger smugglarna narkotika. Vi är i deras våld. Vad kan de hitta på när de är påverkade? Vi som rider i berg med sina djupa dalar. Hur ska det gå för oss? Inte fan vågade jag säga något, men jag var arg och jag var rädd.

Vi fick flera gånger höra att det är soldater i närheten och att vi ska vara absolut tysta.

Flera gånger hördes det hundar med och vi fick veta att vi närmade oss olika byar.

Till slut 02:30-tiden kom vi till en by och de red till ett hus och vi snabbt och tyst komma in i ett mörkt rum. I rummet fanns det 3 madrasser. Rummet hade ett fönster med tjocka mörka gardiner och vi fick absolut inte passera fönstret.

Utanför rummet fanns det det rund låda med aska. Där fick göra våra behov.

Vi skulle vara där tills smugglarna kom tillbaka.

På frågan om vi var i Turkiet, fick vi veta att, NEJ, vi i Iran, i en gränsby. Vi skulle föras till Turkiet dagen efter.

Gränsbyn

Jag somnade av matthet. Vi blev väckta och fick lunch och senare middag. Jag gick till den där “kattlådan” som någon skötte om då och då. Det var inte fräscht, det var konstigt och främmande att göra sina behov i en “låda”.

19-tiden kom smugglaren tillbaka. Han gav oss de växlade pengarna, som var mindre än utlovad pga. kursförändring. Vad fan skulle vi säga om det? Han gav oss tillbaka våra pass. Datumet var ändrat med dålig handstil och var stämplad med typ, potatisstämpel :- Vi hade blivit lurade, men vad fan kunde vi säga om det. Det blev en lite diskussion, men jag hade pratade med andra tidigare att vi är i deras våld, de är beväpnade och att det är bäst att gilla läget.

Vi skulle åka därifrån senare på kvällen.

Runt 22:30 blev vi hämtade, vi fick smyga ut och gå en bit för att bli hämtade av taxi, som visade sig vara hästar, igen!

Vi fick nu sällskap av flera smugglare, samt 2 killar och bebis! Vi var nu totalt 11 personer som skulle rida.

Jag som var tjock (och kort) fick en extra lång häst! Fick kämpa som fan att komma upp på hästen!

Turkiet

Runt 01 fick vi höra att vi nu befann oss i Turkiet. Vi fick som tidigare order att var knäpptysta då det fanns soldater i närheten då och då.

Det var inga små kullar vi red på, utan jävligt höga berg. Vi red inte bara uppåt utan i sidled. Jag som var så rädd att ramla ner på vänster sida, lutade mig mycket på höger sida och ramlade många, många gånger av hästen.

Smugglarna muttrade och svor och jag fattade ett och annat ord bl.a. tjockis.

Vi fick kliva av och gå där det var farligt att rida och jag typ ramlade några gånger då med.

03:30-tiden kom vi till slut till en by som även här skyddades av hundar.

Ännu ett hus att smugglas in och var knäpp tyst i. Men här fick vi god kycklinggryta och varmt bröd när vi kom fram.

Vi skulle träffas på kvällen dagen efter.

Vi var nu i första gränsbyn i Turkiet.

Vi  fortsatte så här 2 nätter till.

Jag ramlade av flera hästar. Det fanns soldater överallt och vi kunde bli tillbaka skickade till Iran och iranska myndigheter om de grep oss. Många hundar och många byar passerade vi.

Vi tjatade om den berömde “Taxin” som aldrig kom.

I den sista byn möttes vi av ännu en person på flykt. Han visste mycket och hade hört många bekanta att det inte var bra att åka till gränsstaden Van, utan det var bäst att åka till Ankara. Han övertalade oss om det.

Taxin

Nu var smugglarna bra less på oss och på vårt tjat om taxi så sista natten, efter flera timmars ridning möttes vi av en bil, en svart Taxi och vår resa började mot en okänd stad.

Del 3 – Wan