Del 3 – Wan


Wan

Efter en lång tur på hästrygg möttes vi till slut av en bil, eller som smugglarna kallade, en Taxi! Vi var 6 vuxna en liten bebis som klämde in oss i bilen.

Vi hade blivit övertalade av den siste mannen, den tunnhårige att inte åka till staden Wan utan direkt till Ankara. Detta pga. den korruption som fanns inom poliskåren. De släppte inte ifrån asylsökande utan muta.

så vi bad chauffören att köra oss till Ankara istället mot en extra penning. Han gick med på det.

När vi närmade oss en by kom det hundar och jagade oss, stora fan. De nådde till fönstren.

Vi körde i en stad och såg flera militärfordon. Vi kom på att det militärjunta i Turkiet och att det säkert var utegångsförbud!

Vi övertalade en tunnhårige att åka till Wan som planerat, ingen av oss ville fastna i en kontroll.

Ankomsten på hotellet

Vi kom fram till hotellet runt 02:30. Jag var den första som klev av och gick in i hotellet. Det första jag ser är en soldat med k-pist. Jag sa bara Tjena och nickade! Han nickade tillbaka. Vad fan skulle jag ha gjort?

Vi gick till portieren och skrev in oss och han tog våra pass. Jag och min släkting delade rum.

Jag somnade snabbt, men väcktes runt 03:30 av att någon knackade på dörren.

Det var Polisen det, en civilkläd. Han gick igenom våra väskor och tog med oss ner till lobbyn. De andra satt redan i soffgruppen med den andra civilpolisen. De hade beställt thé, det gjorde jag med.

Vi satt och snackade om varför vi hade lämnat Iran. Jag hade fått tipset att vara uppriktig och ärlig, vilket passade mig bra. Det enda vi skulle undvika att berätta var om jag politisk aktiv, vilket jag inte var då.

Jag berättade som det var, att jag flydde för att jag inte ville göra lumpen och dra ut i kriget. Väldigt smart gjort av mig att berätta det i juntatider!

Vi hade en tolk, det visade sig senare att den sonen till hotellägaren som var iranier. Men, den jäveln sluta helt plötsligt att tolka. En av poliserna, den närmast mig ställde frågor, på turkiska där jag fattade nada. Jag frågade på English vad han frågade och gestikulerade att jag inte fattade vad han frågade.

Plötsligt fick jag 2 örfilar och han gestikulerade givakt. Aha han ville att jag skulle stå givakt. Det gjorde jag. Han knuffade mig mot dörren och sedan in i bilen.

Jag var skräckslagen. Vad fan hände nu? Vad ska de göra? Skulle de överlämna mig till iranska gränsvakter? Många frågor i mitt huvud, men inget jag vågade ställa. Visste inte ens om de skulle fatta ens.

Vi stannade plötsligt av en annan bil som körde i motsatt riktning. Jag fattade ett par ord, tid och pass. De pekade på mig och pratade turkiska.

Fick byta bil, den andra polisen, som jag fattade var deras överordnad körde mig tillbaka till hotellet.

När jag kom in frågade jag ut av de oroliga medresenärerna. Jag berättade vad som hade hänt.

Fick höra vad som hade hänt. Efter att vi hade lagt oss hade den tunnhårige gått ner och bråkat med nattportieren och krävde tillbaka sitt pass. När han hade vägrat hade han gått bakom disken och tagit sitt pass, gått sedan upp för att packa för att dra.

Nattportieren i sin tur hade ringt polisen och sedan hände det som hände.

Jag var fundersam över min framtid. Vad är det som händer? Hur ska jag komma ur detta?

Vi gick upp och lade oss igen. Gick ner till foajén vid 09. Där möttes vi av en massa med iranier som frågade när vi hade kommit dit, hur vi kommit dit.

Hade vi kommit en halv timme tidigare så hade de sagt till oss åka vidare då de andra var fast i polisens korrupta våld. De hade fastnat där i många veckor då de vägrade muta poliserna. Vi fick rådet att inte prata om militärtjänstgöring, politiskt aktivitet eller hur mycket pengar med oss. Ju mer pengar vi hade desto mer ville de ha i muta.

Runt 10 kom det 2 andra poliser och intervjuade oss. Denna gång hade vi en tolk, en iransk turk, en känd magiker och numera flykting och hotellgäst!

Vi fick infinna oss på polishuset dagen efter för intervju (de kallade det så inte förhör) samt hälsokontroll. Den äldre polisen kommenterade flera gånger våra slitna kläder?!

Efteråt sa magikern/tolken att det var en av de snälla, ärliga poliserna, som ville tipsa oss att inte berätta hur mycket pengar vi hade, att vi skulle ljuga.

Vi fick tips hur vi ska kontakta Iran och berätta att vi var framme. Jag ringde men berättade inte allt.

Polisintervjun

Vi gick till polishuset för vår intervju. Jag satt och pratade engelska med en polis, en annan polis satt och skrev på maskin under förhöret/intervjun. Jag var så ärlig och uppriktig jag kunde samtidigt som jag undvek att prata om vissa ämnen.

När den timslånga intervjun var klar lade polisen förhörsprotokollet fram för min underskrift. Det var på turkiska och jag skrev under! Vet inte vad jag skrev under på än idag!

Det skulle göras personkontroll och skickas ett telex från Ankara om vi fick stanna eller ej. Telexet skulle innebära att vi fick lämna staden Wan och åka vidare mot Ankara eller Istanbul.

Vi skickade sedan vidare till hälsokontroll.

I väntan på telex

Inte fan kom det något telex från Ankara? Dagarna kom och gick, det blev veckor och vi blev bara fler och fler på hotellet som väntade Telex från Ankara.

Vi tillbringade dagarna med att gå runt i Wan, snacka med varandra, spela kort, …

Det flera som berättade hur deras resa gått till väga. En miljonär berättade att han hade betalat en miljon för sin resa. Han hade fått betala för maten, för filten, … De hade mjölkat honom rejält.  Jag var den enda som betalat så litet för resan.

Dagarna gick och inget hände. Det gick 10 veckor.

Razzia

En kväll blev det razzia. Massa med k-pist beväpnade soldater kom in i hotellet och sa att vi ska gå till våra rum.

Det tog ett bra tag innan de kom till oss. De kollade på de papper vi hade fått från polisen.

Sedan åkte de iväg.

Telex

Dagen efter razzian kom det första telex, de följande dagarna kom det flera telex. Någon på högre ort undrade säkert varför det inte kom några flyktingar på så många veckor. Poliserna måste ha suttit på dessa telex och väntat på att vi skulle muta dem. Razzian fick fart på poliserna.

Det tog mig 2,5 månader att komma ifrån Wan och till Istanbul.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s