Istanbul
Om jag minns rätt så kom jag till Istanbul den i början på december 1982. Jag tror att det var 5 december. Vi fick veta att vi ska befinna oss på Polishuset dagen efter.
Fick tillbaka passet och 24 timmar på mig att lämna landet. Jag skulle infinna mig på polishuset och lämna passet om jag inte lämnade landet inom 24 timmar.
Fine 4 me! Jag ville ändå inte stanna i Turkiet! Jag skulle ju till Spanien.
Ja, så var planen, att ta mina 1000 dm och åka till Spanien, plugga och jobba där. Varför Spanien? Det var billigt där, det var dessutom enda land som inte krävde visum från iranier.
Meeeen, det visade sig att precis samma dag som jag kom till Istanbul krävde även Spanien visum från iranier 😦
Skit, jag var fast, vad skulle jag göra nu? Vilken jävla otur 😦 Hade jag inte fastnat i Van (som betyder badkar på persiska!) hade jag kunnat lämna Turkiet nu.
24 timmar, eller inte ens det hade jag kvar att bestämma mig ör vad jag skulle göra. Det fanns inget land jag kunde åka till. Ville jag stanna i Turkiet, mitt i en junta? NEJ!
Vad göra, vad göra? Gå under jorden.
Leva illegalt i Turkiet
Första åtgärden var att byta hotell. Måste byta till ett billigt ställe. Det blev ett sjaskigt ställe. Billigaste hotell kostade 500 lire. Hittade ett ställe som kostade 300 lire. Bara rum, toa och dusch fanns i korridoren. Det får jag lösa på något sätt senare.
Dag 3 gick jag och min släkting ut och utforskade området. Ankaray har jag gör mig att området hette. Hotell i varenda hörn.
Hotell Tehran
Vi såg ett hotell som hette Tehran! Vi måste dit och kolla det. Va?! Är det bara smugglare där? :O
Varenda soffa/soffgrupp/kupé satt det en smugglare och berättade hur mycket det kostade att ta en till ett visst land. Tyskland och USA var favoriter och alla hade speciell erbjudande.
Vi satt, drack thé och diskuterade destination och pris. Vi var inte ensamma som var speed date med smugglare.
En äldre kille satt längst bort. Han var den enda som hade kostym och ingen besökare. Hmmm, honom ska man undvika alltså.
Efter ett tag kom vi fram till en yngre kille som pratade om Sverige. Det var i min prisklass.
När jag kom tillbaka kontaktade jag Iran och berättade att vi hade kommit till Istanbul. Fick höra att min släkting hade åkt till Sverige. Fick hans telefonnummer. Ringde direkt till honom.
- Han sa att åk till Ankaray och hotell Tehran.
- Done that!
- Prata med en ung kille som heter si och så.
- Jag har träffat honom idag sa jag.
- Han är min barndomskompis! Säg att du är min släkting och du får speciell pris!
- Dagen efter var jag tillbaka på hotellet och pratade med unga killen. Berättade vem min farbrors frus bror (vad det nu blir i släktkartan) var!
- Nämen?! Du och din andra släkting kan åka till Sverige för 55 000 lire exkl. flyget.
Fan, de 100 000 lire (som jag tror att vi hade växlat oss till) hade sjunkit rejält tack vare det att vi hade fastnat i Van :-\
Vad göra?
Ring Iran.
Ringde och berättade om läget. Fick återkomma dagen efter.
Ringde och fick veta att min pappa som var chefredaktör innan revolutionen, kände en redaktör i en de största turkiska tidningarna. Fick hans telefonnummer. Han skulle ge oss pengar och min pappa skulle föra över lite pund som han hade kvar på banken i England.
Ringde och bokade tid med honom och åkte dit dagen efter.
Det var en trevlig kille det. Jag tror att jag fick tusen mark av honom. Det var lagom mycket till smugglaren samt biljetten.
Vi åkte direkt till hotell Tehran och bokade tid för flykten.
Flykten från Turkiet
26 december 1982 vi försökte vi fly från Turkiet . Klockan 10 skulle vi vara på flygplatsen .
När vi kom dit så var det många iranier och många smugglare där. Det visade sig senare att vår smugglare var högerhanden till huvudsmugglaren, den långa, smala kostymnissen som visade sig i sin tur vara en halv iranier och en polis!
Vi får gå fram först. Vi checkade in och lämnade väskorna. Väntade in med att gå till passkontrollen.
Men, plötsligt blev det kaos. Massa med poliser. Skit, vad har hänt?
Jo, ett gäng på 6 pers. 6 kompisar skulle smugglas vidare till Sverige. 5 av dem passerar passkontrollen utan bekymmer. Den 6:e fastnar där, oklar varför. Vad gör han? Jo, han anger sina kompisar :O
Planet töms, de som hade lyckas kliva på planet får lämna det. Vi fick lugnt och fort fly från flygplatsen.
Men, min väska då? Vad fan, jag har inga kläder, ingenting kvar. Min lilla väska 😦 Pengarna? Vad händer med vår biljett? Pengarna som smugglarna fått?
Med de sista pengarna jag hade checkade jag inte på samma hotell. Konstigt att han inte ringde efter polisen eller så.
Bokade billigaste rummet och ingen dusch denna gång för 350 lire/natt.
Vad fan skulle jag göra? Jag hade visserligen kvar den 1000 dm som jag hade i bältet, men den skulle inte användas till sånt. Det är för framtiden det.
Dagen efter gick vi till hotell Tehran igen. Det var lugnt, vi kunde göra nytt försök på söndag igen. Det ordnade sig med flygbiljetten med 😀
Ja, nu får jag gå en hel vecka, med de kläder jag har på mig, utan dusch dessutom. Hur ska jag göra? Får tvätta mina underkläder i handfatet på kvällarna.
På onsdag träffade vi några andra iranier som vi hade sett tidigare. Men, är ni kvar ni med!?! Men du, vi har era väskor! Vi tog med oss de när ingen ville kännas vid dem! Kom till vårt hotell och så får ni låna duschen!
Fan, vad härligt 😀
Vi gick dit, duschade och hämtade våra väskor.
Försök # 2 att fly
Klockan 10, 2 januari 1983 åkte vi till flygplatsen igen.
De ökända 6, var där de med. Flygplatspersonalen vägrade ha med de och oss att göra 😦 Bara att vända tillbaka.
Diskussion med smugglarna
Nu ville inte flygpersonalen ha med oss att göra längre, inte med de priserna i alla fall. Priset höjdes till 65 000 lite och 1000 dm och flygbiljetten.
Ringde till pappas kompis och lånade mer pengar och sket i att göra ett försök att lämna landet den 9 januari 1983. De 6 skulle säkert försöka åka den dagen med.
Hur skulle det gå till väga?
Jo, vi skulle åka till Sverige som gästarbetare på Göteborgsvarvet! Även en bebis var listad med namn på den lista över gästarbetarna!
Vi skulle åka via Sofia, Öst Berlin till Arlanda.
Försök # 3 att fly
Klockan 10 den 16 januari 1983 gjorde jag nytt försök att lämna landet.
Jag checkar in, lämna ofrivillig min väska och går till passkontrollen.
När det bli min tur att passera så blir det tumult igen. Högsta polischefen, den som vi hade träffat när vi kom till Istanbul kommer in.
Skit! Vad är det som händer? Vilka är det som går bakom honom om inte de ökända 6 :O De hade mutat polischefen (då ingen av smugglarna ville ha med dem att göra längre)! Han kommer personligen och vinkar av dem!
Äntligen!
Äntligen lyfter planet och jag lämnar Istanbul efter 6 veckor. Runt 16 veckor hade jag fastnat i Turkiet, men nu var vi på väg bort 😀
Mellanlandning
Vi mellanlandade i Sofia och senare i Öst-Berlin. Passkontrollanten i Öst-Berlin kokade av ilska när han såg mitt pass, med förfalskade giltighetsdatum och förfalskade turkiska visum. Men vad kunde han göra? Vi skulle bara passera 😀
fari.se 