Del 4 – Istanbul

Framme

18-19 tiden landade vi i på Arlanda. Jag var spänd och nervös och visste jag inte vad jag skulle göra. Det enda jag visste var att det skulle kännas jävligt pinsamt att fastna vid passkontrollen. Det skulle bildas en kö bakom mig och folk skulle titta och undra vad jag sysslade med, varför det inte hände något.

Jag bestämde mig för att gå långsamt och låta folk passera mig. Berättade för de andra hur jag kände och vad jag tänkte göra. De tyckte att det lät bra att låta alla andra passera passen innan.

När jag såg att alla andra vanliga resenärer hade gått igenom passkontrollen, gick jag fram och sa som det var.

• Jag är flykting och söker asyl här.

• Är det flera som är med dig?

• Ja.

• Lämna ditt pass, samla ihop de andras pass och sätt er på soffan och vänta.

Jag gjorde så.

Efter ett tag kom det ut flera personer och hämtade oss. Jag var bland de första som hämtades. Det visade sig att de poliserna oh vi skulle bli förhörda/intervjuade.

 

Första förhöret

Jag fick ingen tolk och skötte allt själv på engelska. Fick veta senare att de andra hade fått tolk via telefonen.

Jag tyckte att den som förhörde mig var en jobbig typ. Oavsett vad jag sa så sa han att han inte trodde på mig, detta trots att jag sa sanningen. Han ifrågasatte allt och jag fick känslan att han ville att jag skulle försäga mig, säga något som han kunde säga, “AHA! Så sa du inte för 5 minuter sedan, …” . Han ifrågasatte att jag hade ridit på häst, att jag hade kommit till Van, ja allt. Nej, jag tror inte på dig. Du ljuger, …

Efter den jobbig “intervjun” leddes jag tillbaka till väntrummet. Där fick jag höra hur de andras intervju hade varit.

Någon berättade att han hade ljugit, någon hade sagt att iranska polisen hade jagat honom, vilket falsk, …

En sa att han inte behövde säga något, det var en väldigt sympatisk polis och hade sagt typ “oj oj oj, du behöver inte berätta mer! Jag lider med dig!”

Jag kände mig arg och samtidigt rädd. Varför jag träffade en sådan polis? Skulle jag skickas tillbaka?

När alla var klara med sina intervjuer/förhör, kom det 2 uniformerade poliser och bad mig säga att vi skulle följa efter dem. Vi gick och hämtade våra väskor. Folk tittade och jag skämdes. Samtidigt så kände jag att jag kanske var säker i alla fall? För om jag får gå samma väg som de andra så skulle jag inte skickas tillbaka, eller?

Vi leddes sedan vidare till en buss och fördes vidare.

Flyktingsluss

Vi åkte en bra stund innan vi kom fram till ett hus som jag fick höra senare var en flyktingsluss i Märsta.

Poliserna plockade fram lakan, täcke, kudde, badlakan, handduk och lite mat till oss, visade oss ett rum och sa att imorgon kommer en person och snackar med oss.

Vad?! Är detta en flyktingförläggning?  Jag hade sett på TV sådant med taggtråd, visserligen var det i Afrika och det kanske var därför det fanns tält till dem och hus för oss i ett kallt och snöig land, men jag såg inga galler, inga taggtråd, inte ens grindar! Nä, så kan det inte vara. Jag får höra med den personen som kommer till oss imorgon. Jag kanske vågar ställa frågor till honom.

Jag bäddade sängen och kämpade med påslakan ett tag, för sånt hade vi inte i Iran och inte i England heller. Det fanns absolut inte i Turkiet och inte i de andra länder jag hade besökt tidigare heller. Jag fick till det till slut.

Jag somnade nästan direkt och sov hela natten. Det har varit den bästa sömnen jag någonsin haft, kanske för att jag kände mig säker? Eller var det efter all utmattning, allt som jag varit med om under de 16 veckorna i Turkiet och de 6 dagarna under flykten från Iran? Jag vet inte, jag vet bara att jag sov jävligt bra 😀

Måndag (17:e januari)

Strax efter 07 knackades det på dörren. Det var föreståndaren för anläggningen som knackade. Han presenterade sig. Han hette Sauna! Bastu på persiska och andra språk förstås 🙂

Jag skulle väcka de andra, duscha, käka frukost och samlas vid 09. Jag gjorde som han sa, väckte de andra och berättade vad han hade sagt. Tog första duschen, medan de andra låg kvar. Lite senare kom Sauna och bad mig berätta för de andra att de måste tänka på att skrapa bort vattnet när de duschat klart. Gjorde det.

Strax efter 09 klämde vi oss i hans VW (bubblan) och åkte iväg. Efter en stund klev vi av vid Märsta centrum och gick runt inomhus. Allt det här var fascinerande för mig. Det var ett vackert område, snöig, kallt och lite halt med tanke på vår klädsel och skor.

Vi leddes till Socialtjänsten. Vi bara följde efter och ingen av oss fattade vad som hände. Vi möttes av en kille som hette Kjell (som jag kom att jobba för 15 år senare! Han hade blivit chef för soc. i Eriksberg då!).

Vi satt alla i hans rum (Sauna och vi andra 4). Han frågade massa med frågor och skrev ner. Jag tolkade för de andra. Sauna fick några papper.

Vi leddes till en bank och fick pengar till mat och kläder! Va?! Så var det inte Turkiet! Vi gick till en fotoautomat för att fota oss. Foton användes senare på ett SL-kort och Sauna förklarade att med denna biljett kunde vi ta bussen till centrum, vi kunde t o m åka tåg till Stockholm.

Nu vågade jag fråga. Va?! Får vi lämna lokalerna? Jag absolut svarade han. Jag köpte tjockare jacka och ett par stövlar. De andra handlade det de behövde. Matransonen skulle räcka en dag till.

Han tog oss tillbaka till anläggningen som hette något som jag inte minns namnet på. Jag försökte ringa till min släkting, men jag fick inget svar. Ringde till Iran och berättade att jag var framme.

På eftermiddagen bestämde jag mig för att åka till Stockholm, nu när jag fick det. Jag hade redan ledsna att vara inomhus. Så jag försökte komma ihåg vilken buss det var som tog mig ner till stationen från industriområdet. Tog bussen och senare pendeltåget till Stockholm.

Det var fascinerande resa och jag försökte lära mig namnen på hållplatserna.

Det var mörkt när jag kom till Stockholm och jag upplevde rusningstiden i Stockholm. Nä, fy fan tänkte jag. Vilket liv. Vad stressigt! Den känslan har inte förändrats på 30 år 😉 Jag kom från Tehran som på den tiden hade 9 miljoner invånare, men det här var annat.

Gick runt lite i centrala Stockholm. Försökte orientera  mig så att jag skulle hitta tillbaka. Det gjorde jag och jag åkte senare tillbaka till Märsta.

Fick efter många försök få tag på min släkting. Han frågade var jag var och jag hade redan glömt bort vad hette. Kollade runt lite och såg att det stod Sigtuna på telefonautomaten! Så jag sa Sigtuna. Jag och kompis kommer till dig imorgon sa han.

Tisdag (18:e januari)

Efter frukost gav jag mig ut på en promenad ner till Märsta centrum. Hittade lite mat, handlade och gick tillbaka och lagade lunch.

Vid 16-tiden kom min släkting med sin kompis. Han berättade att jag hade sagt fel stad till honom, det var inte Sigtuna, utan jag befann mig i Märsta. De hade åkt till Sigtuna och efter att frågat runt hade de hört att de skulle ta sig till Märsta istället! Oooops!

Han sa att jag ska ta mina grejer och åka med dem till Stockholm. Va!?! Det kan jag väl inte göra? Jo, fråga föreståndaren, sa släktingen. Så vi gick tillsammans till honom och Sauna sa att jag skulle lämna telefon och adress och sedan var det bara att åka :O Jag fick bara komma tillbaka på onsdag klockan 18 för hälsokontroll. Jag tackade, packade mina grejer och åkte med dem mot Stockholm och stationen Universitet.

Vi gick sedan handlade mat, gick till tvättstugan och sedan tillbaka deras studentrum.

När jag ringde till Iran hörde jag att min fasters man hade en bror i Sverige, i Uppsala. Jag fick hans nummer. Jag hade hört att man kunde åka till Uppsala från Stockholm och att Märsta låg på samma sträcka. Jag ringde honom på tisdag kväll. Ja var välkommen till honom på onsdag kväll efter min hälsokontroll.

Jag och min släkting snackade länge om vår flykt. Han hade inte fastnat lika länge i Van och i Istanbul som jag, men annars hade han varit med om samma saker.

Onsdag (19: januari)

Efter att ha ätit frukost tillsammans åka släktingen och hans vän iväg. Jag tackade för mig, tog mina grejer och åkte mot centrala Stockholm. Det var inte lika stressigt, men nä, jag gillade inte Stockholm. Det var vackert, men gillade inte stressen (det gör jag inte nu heller).

Åkte tillbaka till Märsta och var där strax före 18. Nu fanns det en tolk, en tjej som senare tolkade för mig på annat ställe. Efter att ha svarat på alla frågor och lämnat blodprover tog jag min packning och åkte till Uppsala.

Uppsala

Den 19:e januari 1983 kom jag till Uppsala någon gång efter 20.

Min släkting hade sagt att jag ska ta 1:an som gick från stationen och kliva av vid Sernanders väg. Jag klev på bussen och sa att jag ska till Sernanders väg. Den här bussen åker inte till Sernanders väg fick jag till svars. Du får ta 2:an. Uhum!?! Klev av och funderade ett tag vad jag skulle göra. Nä, han sa ju att jag ska ta 1:ans buss, så jag klev på igen och betalade.

En tjej satte sig bredvid mig och jag vågade fråga om hon visste var Sernanders väg ligger. Ja, sa hon. Kliv av 2, nej 3 hållplatser efter mig. Jag tackade och gjorde så. Jag var mitt i en öken, en vit, blåsig öken. Det var mörkt över allt och jag kunde se att det hette Sernanders väg!

Nä, hon måste ha räknat fel, jag fortsätter att gå efter bussen. Jag gjorde det. Efter ett tag såg jag att det lyste i ett hus. Traskade mig dit. Det var en tvättstuga. En tjej stod där och veck kläder. Våga jag knacka på fönstret och skrämma skiten ur henne, eller ska jag chansa att gå efter bussen? Jag gick tillbaka till vägen och letade mig fram till nästa hållplats. Nä, ingen Sernanders väg. Jag fortsätter framåt till stora vägen. Höger eller vänster nu? Hade jag tagit till höger hade jag kommit till 55:an, Enköpingsvägen! Det var inte så många hus ditåt. Så jag gick till vänster istället. Hummm, rakt fram eller till höger? Jag såg någon komma och jag tänkte att nä, jag går och frågar. Det visade sig vara min släkting, en som jag såg för första gången i mitt liv!

Vilken jävla tur!

Vi gick till hans studentdubblett som han delade med sin finska tjej. Vi snackade länge innan jag bäddade ner mig för att vila efter allt som jag hade sett.

Torsdag (20:e januari)

Han föreslog att vi skulle ta en promenad till stan. Det var fint väder och inte så kallt så vi gick till stan och jag tyckte att fan, det ser så fint ut och det verkar vara lagom stor för min smak.

SFI

Vi kom fram till SFI och pratade med tanten i receptionen. Hon sa att det började en klass i måndags och klockan är 10, men äsch, gå och sätt dig klassen du! Va!?! Okej då!

Min släkting skulle hämta mig efter klassen sa han. Jag gick till klassrummet och satte mig ner. Jag fattade inget av vad läraren sa! Jag ställde en fråga på English, hon svarade på svenska! De andra frågade på engelska, hon svarade dem på engelska! Vad fan, har jag gjort dig? Varför svarar du inte mig så jag fattar?! Jag vart ju sur på henne.

När klassen slutade, kom hon fram till mig, gav mig en bok sa för första gången på engelska att jag ska ta hem den och plugga. Jag var konfunderad. Varför gjorde hon på detta viset?

Min släkting kom och vi gick hemåt.

Stiftelsen Studentstaden

Vi kom fram till ett ställe som vi hade passerat på morgonen, Stiftelsen Studentstaden. Vi gick in och skrev in mig. En intresseanmälan för studentrum alltså.

Khomeinianhängare

På kvällen gick vi till huset mittemot (12:an) för att hälsa på en kompis till honom. Trevligt tänkte jag.

Han hade också en dubblett tillsammans med sin svenska tjej.

Det första jag ser jag kliver in i vardagsrummet var en stor affisch av Khomeini som täckte hela väggen! Vad fan är detta? Är min släkting en Khomeinianhängare?! Har jag gått in i en fälla? Kommer de att spöa mig? Kommer de att döda mig? Kommer de att skicka tillbaka mig? Rädd var jag.

4 pers. (inklusive med släkting) satt där och förhörde mig. Hur hade jag tagit mig ut från Iran, varför, var jag politiskt aktiv? … De ville ha detaljer och de ifrågasatte att det var en diktatur i Iran, att det var så farligt som jag berättade att det var.

Efter några timmar var de klara med mig och jag överlevde förhöret. De gjort inget mer, man jag tappade förtroende för min släkting helt och hållet. Men ändå var jag beroende av honom, jag sov under hans tak och åt det jag fick, ständigt på min vakt.

Skulle jag ringa till min släkting i Stockholm? Får jag sova hos dem? Nä han delade själv ett studentrum med en kompis. Det fanns ingen plats för mig egentligen. Ska jag åka tillbaka till Märsta? Ja, men jag avvaktar lite. Få se hur det utvecklas. Han verkar inte komma in på ämnet igen. Jag tog en dag i taget. Gick i skolan och skötte mig.

Fick ett rum

10 dagar senare, den 30 januari damp det ner ett brev adresserad till mig. Jag hade fått ett rum från 1 februari! 2 sidor fulla med adresser på lediga rum! Jag funderade en stund och bestämde mig för hur jag skulle göra.

Jag tänkte så här. Jag är här för att stanna. Jag måste lära mig språket. Jag måste hitta en korridor där det är max 2 lediga rum. Så jag strök alla adresser som hade flera är 2 lediga rum. Ringade in dem som hade 1 ledigt rum och gick till de adresserna.

Det finns 16 hus på Sernanders väg. Samtliga hus har 7 våningar och på den tiden var 14 av dessa hus bara studentrum. 24 rum per våning. 2 av dessa hus hade dubbletter från våning 2 och uppåt och bara första våning var studentrum.

Jag gick runt efter listan. Läste på postlådorna. Vilken nationalitet hade de som bodde där? Fanns det iranier där? Då strök jag på listan. Jag ville inte hamna i samma korridor med annan iranier. Dels av politiska skäl, visste inte vad det sympatiserade med. Dels ville jag inte prata persiska på hemmaplan. Det räckte att prata persiska med de iranier som gick på SFI.

De korridorer var boende hade svenska eller ja, inte persiska efternamn knackade jag på tills någon öppnade och jag berättade vad jag gjorde där. Kollade runt i köket. Vissa var bra skitiga och de strök jag direkt. Vissa var bra städade och hade bra system så de satte jag en stjärna framför.

Jag fortsatte så tills jag hittade en korridor där det var arabiskt namn bland de boende. Knackade på möttes att väldig trevliga personer som gärna berättade om sitt system (struktur). Det rent och fräscht. Träffade araben med. Han var från Irak. Jag hade inget emot Irakier och han hade inget emot Iranier. Vi var båda mot kriget. Jag bestämde för den korridoren.

Dagen efter var jag till Stiftelsen Studentstaden och skrev på, fick nyckeln och 1:a februari flyttade jag in 😀

Del 6 – 1983-1986