För andra gången på några månader har en italienare frågat mig om jag är intresserad av italiensk kostym. Förra gången körde stannade han när jag var på väg till affären. Denna gång körde han in i parkeringen och parkerade innan han började snacka. 

Han har varit på konferens här, nu som för några månader sedan. Han är påväg till flyget, men har kvar en kostym som han erbjuder mig. Detta för att slippa betala extra på flygplatsen, vad nu en kostym kan kosta. 

Sist ville han sälja den. Nu ville ha skänka den. Jag skulle förstås få prova kläderna. 

Han kom inte ihåg mig, jag kom ihåg honom trots teflonminne. Stackarn måste lida av teflonminne han med, mer ön jag gör. 

Jag tackade nej. Int’ vill jag släppa upp honom till lägenheten för att prova kläderna.  Han var väldigt frågvis och undrade varför jag tackade nej till hans erbjudande. 

Men, jag var artig och sa att jag inte var intresserad helt enkelt. Kläderna var för storväxta, japp, korta tjockisar.  Yeah, right.